|
|
|
|
|
Dagens Nyheter, 5 sep 2011 |
Thomas Anderberg |
|
Konsert till minne av Jussi Björling på Kungliga Operan, Stockholm
|
|
Flera sångare imponerar när Kungliga Operan hyllar Jussi Björlings minne, men utan påfallande röstlikhet. Festföremålets egen förmåga bjuds det också prov på, och tjänar till att framhäva hans unikhet. |
|
En hyllningskonsert till minnet av den störste av alla tenorer
är naturligtvis förenad med livsfara för de uppträdande. I
synnerhet när man som på Operan låter festföremålet bjuda på
några prov på sin förmåga, hämtat från filminspelningar.
Tillställningen blir jämförbar med att låta några
fotbollsspelare dribbla för att visa sin vördnad för Maradona.
Om det inte är Lionel Messi som står för insatsen lär
jämförelsen bli förödande.
Nu hade Kungliga
Operan – som för dagen gjorde skäl för beteckningen, med
kungaparet närvarande – klokt nog engagerat tenor-ligans
motsvarighet till Messi, Jonas Kaufmann, för fredagens
minneskonsert, så kvaliteten var säkrad. Kaufmann visade sin
mångsidighet och perfekta röstkontroll, med lika goda resultat i
Leoncavallos ”Skratta pajazzo” som i Wagners ”In fernem Land”; i
det första fallet med stor brio, i det senare med en stigande
lidelse.
Han var nu inte den ende som
imponerade. Lars Cleveman satsade hårt, och vann, i arior ur
”Tosca” och ”Trubaduren”, och Paulina Pfeiffer och Katarina
Dalayman sekunderade fint i längre avsnitt ur ”La bohème” och
”Carmen” (övriga ensemblepartier framstod som mer uddlösa, med
undantag för trioversionen av ”Till havs”). Den omsusade
amerikanske tenoren Charles Castronovo hade visserligen en
elegant och patosfylld stämma, men det blev mer av patenterat
välljud än personlig profil. Och när Jussi Björling själv
avslutningsvis tog över i Leoncavallos ”Mattinata” kunde man
också konstatera att ingen av de uppträdande hade någon
påfallande röstlikhet med festföremålet. Den ende jag på rak arm
kan komma att tänka på i det sammanhanget, Lars-Erik Jonsson,
gick ju tragiskt bort för ett par år sedan.
Men också det
tjänade en roll: att framhäva det unika i den röst som Jussi
Björling bar på med en naturlighet som om det aldrig krävde
honom någon möda att sjunga. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|